Om boken: 2007 / Denna prosa är helt parodisk, men något nytt växer fram genom sidorna, till skillnad från något annat. Handlingen utspelar sig i ett land där människor med igenkännliga hemodlade efternamn plågas av sig själva, men detta lands gränser är överjordiska. Ragozins värld är full av påtagliga detaljer, proppfull av dofter, verklig till den grad att den skadar ögonen, men oigenkännlig. En komplett uppsättning välkända världsberättelser finns, men de snurrar på plats, som muttrar med en trasig tråd. Traditionella litzen smulas, förvandlas till damm... Det här är mycket busig prosa. Men ofoget här är också speciellt, dolt. Kommer en meritförteckning att hjälpa? Knappast. Författaren är en blygsam bibliotekarie, som lever mer i sina texter än i verkliga Moskva vid millennieskiftet. Och dessa texter avslöjar huvudsaken - författaren har ett absolut gehör för litteratur. Och han spelar också med läsaren på lika villkor, utan att ge bort, med respekt för sin läsares värdighet.